Jag blir så less

I förrgår var det samverkansmöte för Saga med alla möjliga olika kompetenser i rummet. Det var två specialpedagoger, en logoped, en sjukgymnast, en utvecklingsansvarig för Resurscentrum för barn (RCB), en bitr. förskolechef, en förskollärare och vi föräldrar.

Men jag blir så less. När vi undrar hur dom (kommunen) tänker när det gäller exempelvis omgrupperingar inför hösten på förskolan med tanke på Sagas funktionshinder. Så får vi till svar. Och det här är inte första gången vi får det här svaret.
-Alla barn har individuella behov och vi försöker tillgodose allas behov..... Bla bla bla.....

Det vet vi! Det var inte det vi frågade. Nu är det ju så att Saga har ett behov av särskilt stöd, som inte så många andra på den här förskolan har, annars skulle vi väl inte sitta 9 personer med olika expertområden i det här rummet… Vi sitter väl inte på det här mötet för förskolans alla barn hade man ju lust att säga. Men det gjorde vi inte. Så efter mötet så var vi så besvikna på oss själva. För vi fick inte ut någonting av det här mötet. Det kändes helt enkelt som ett meningslöst möte som bara var för att det skulle vara. Det ser ju fint ut på pappret!

Efteråt hade jag sån huvudvärk. Hela dagen gick åt till att fundera kring vad jag hade velat ha ut av mötet och varför sa jag inte det och det. Nåja, nu får vi fint vänta tills det blir september då det är dags för ett samverkansmöte igen. Hoppas man känner sig lite starkare då, så att man orkar kräva det Saga har rätt till.