I början av januari ringde jag till Uppsala akademiska sjukhus (UAS) för att höra om dom kunde ge ett datum nu när magnetröntgen (MR) började närma sig. Det jag fick till svar var ett slag i ansiktet.
-Nej, du har fått fel information, Sagas tid för MR kan dröja ungefär ett år.
Va sa du!? Ett år… När jag la på förstod jag ingenting och min förväntan gick nu över till ilska. Jag förstod inte ens om hon menade ett år från och med nu eller ett år från den dagen neurologen skrev remissen i september.
Det började snurra i huvudet igen… Första besöket hos barnläkaren som jag inte var med på. Sagas första möte med en sjukgymnast och en neurolog där jag heller inte var med. E var föräldraledig på fredagar vårterminen 2009 och besöken gjordes på dagtid när jag var på jobbet. Även fast min man hade berättat vad dom gjort och sagt under besöken så kände jag att jag gått miste om viktiga samtal och det kan jag fortfarande ångra. Det enda jag verkligen förstått av min mans återberättande av samtalen som hade ägt rum var att dom ville inte göra eller sätta igång en process förrän Saga fyllt 2 år.
Efter några samtal fram och tillbaka med sjukhuset fick vi till slut skriva upp Saga på en återbudslista.
Det tog två veckor och sen ringde dom och frågade om vi kunde komma redan dagen därpå för en MR. Den känslomässiga berg- och dalbanan for till toppen igen. Kan man bli mer glad och förvirrad på samma gång? Det var en känsla av någon slags positiv chock, en känsla jag tidigare aldrig upplevt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar