Det var den 2:a februari. Min pappa kom över tidigt på morgonen för att kunna lämna M på dagis och jag och min man tog bilen och åkte till UAS med oro och lycka i kroppen och Saga i baksätet.
Att vara med när sitt barn ska sövas är en oroskänsla som inte kan beskrivas i ord. Det var fruktansvärt jobbigt. Att se Saga gå från ett skrikande barn, riktigt irriterad på läkaren som håller på och grejar med sakerna som gör ont vid handleden, till att helt plötsligt bara somna var läskigt.
Med tårarna i ögonen och gråten i halsen fick vi nu lämna salen och vi skulle komma tillbaka om en halvtimme. Den halvtimmen kändes som ett dygn.
Vi satt i väntrummet utanför och väntade på att få komma in till våran lilla tuffing. På en sjukhussäng i samma rum satt nästa barn som snart skulle in. Jag minns att jag tänkte: vad orättvist livet kan vara.
Ivriga att få träffa Saga igen blev vi lite besvikna över att hon nu hade gått över till sin vanliga tupplursömn och var lite extra svårväckt.
Vi sa hennes namn och buffade lite försiktigt på henne, men hon ville inte vakna. Men det var underbart att se hennes djupa lugna andetag och få höra att allt hade gått bra. När det gått säkert 20 minuter kom narkosläkaren och såg till att hon vaknade. Han tog i lite mer än vad vi hade gjort om man säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar