...som jag skrev något. Och det är inte för att det inte funnits något att skriva om utan tvärtom.
Bara den senaste veckan har vi varit på öronmottagningen och kollat Sagas hörsel, träffat barnortopeden som gjort en bedömning av höfter, knän och fötter och sen har vi även haft ett möte med logopeden som gav tips och idéer på hur vi kan ta tag i att börja använda alla bilder som jag klippt, laminerat och återigen klippt!
Sen är det ju alltid en massa telefonsamtal. Vi har fått andra läkartider som inte passar och måste försöka få nya tider under hösten och en remiss som inte riktigt stämmer... Ja, alltid är det något!
Men vi har gjort lite roligt på sistone också. T.ex. så har vi varit en del ute i skogen och plockat kantareller till pappas stora förtjusning. Efter några korta promenader blir dock Saga trött på att gå i den kuperade och snåriga skogen och vill gå tillbaka till bilen och fika. Som är hennes favoritdel av att åka ut till skogen.
En gång medan vi väntade på att pappa skulle komma tillbaka med kassen full av svamp, tog vi ett paraply med oss och gav oss ut på den lilla skogsvägen och låtsades som att det regnade. Det tyckte Saga var riktigt skoj! Hon drog iväg långt före mig (jag stannade ju en del för att fota... :).
Hej!Vill bara säga att jag har en son som i dag är 16 år och har sallas sjukdom.
SvaraRaderaJag kan läsa och känna igen mig i vad du skriver om din dotter.
Sorgen att fått ett handikappat barn som inte är som andras. Men jag har en son som jag är stolt över och att få vara hans mamma. För han ger mig så mycket. Jag tror jag har blivit en mer ödmjuk person och fått ett enormt stort tålamod.
Han är en glad, social person. Som min man säger en person som man skall ta med på krogen jätte förtjust i snygga tjejer. En riktig tjejtjusare