Igår fick jag lite egentid med Saga och Saga fick lite egentid med sin mamma! Tanken var att vi skulle ha mysigt bara hon och jag.
Men vad händer? Jo, mamma L börjar gråta floder och prata med Saga om hur orättvist livet är för henne. Saga blir lite förundrad över mammas tårar men fortsätter lite halvt med leken hon är mitt uppe i. Sen händer något som jag har funderat på sedan våran lilla egentid igår. För mitt i allt som jag pratar och gråter så nämner jag ordet sjukdom och då tar Saga sina händer och börjar hålla dom för öronen.
Varför Saga gjorde så, det vet inte jag. Inte än, men det känns som att det här är något som jag måste gräva lite djupare i. Jag har ju köpt hem en bok som handlar om hur man pratar med barn som har sjukdomar om sjukdomen. Jag ska nog öppna den idag.
Vid en Sallaträff frågade ett Sallabarn en mamma vad var för fel på hennes barn, när hon sa Sallas så sa barnet som frågade bara: "Jaha" och körde iväg med sin rullstol. Det var en dråplig episod. De var där för att träffas och ha roligt och förstod inte alls vad som förde dem samman. Jag tycker det ett härligt synsätt. Varför ska vi öka deras handikappidentiet när de själva ser sig som personer i första hand? Hälsningar Jimmys mamma
SvaraRaderaHej Jimmys mamma!
SvaraRaderaJag har ännu inte orkat öppna boken jag skrev om, men en dag ska jag göra det. Det kanske står något i den som passar just på Saga. Ett sätt att beskriva för henne om hennes svårigheter. Eller så kanske den säger precis det du säger. Att det är inte nödvändigt för Saga att få den informationen. Jag vet inte, men ser fram emot att orka öppna och ha tid att läsa "Doktorn kunde inte riktigt laga mig".
MVH/ LL