När orken tar slut
Sören Olssons krönika ur Föräldrakraft nr 2, 2012 som utkom den 15 mars 2012.
Artikel | mars 29, 2012 - 12:02 | Av Sören Olsson
Vi står ut. Till sista droppen energi så försöker vi alltid att orka med allt som sker i våra liv. Men vad händer när orken ändå tar slut?
Att leva med ett svårt sjukt eller handikappat barn innebär att man mellan varven fullständigt dräneras på energi. Det är ofrånkomligt. Även om man till synes har oändliga reserver att ta från så sinar även de lagren och vi behöver fylla på med ny kraft och ork.
Tänk er att man sitter i en bil och kör på en sträcka mellan Ystad och Haparanda. Vi har inte hunnit halvvägs innan bensinlampan börjar blinka oroväckande. Men vi tycker att det är så viktigt att skynda fram så fort som möjligt, så vi väljer att sätta en plåsterlapp över lampan och då slipper se den. Vi kör vidare ett tag till.
Plötsligt stannar bilen.
Och då är det för sent att välja annorlunda.
Det hjälper inte att vi då ska försöka åka lite långsammare och kanske stanna till vid nästa bensinmack. Bilen har redan fått nog. Den står stilla och orörlig och vägrar att flytta sig en enda meter till.
Vi människor fungerar på samma sätt.
Vi sätter plåsterlappar på våra varningslampor och försöker lite till.
Men en dag väljer kroppen att stanna. Och då spelar det ingen roll att vi väljer ett långsammare tempo. Då är det redan för sent.
Jag tror att vi individer behöver lära oss att oftare ta hand om oss själva.
Vi behöver se våra personliga behov och ta dem på allvar. För den människa som inte har någon energi kan heller inte ge något till någon annan.
På det sättet blir det faktiskt rent egoistiskt att försöka mer än vad vi orkar. I slutändan blir alla lidande av att vi försöker spela fullkomliga. De som behöver hjälp kan då inte längre få den, för vi som skulle ge den orkar plötsligt inte.
Detta fenomen har drabbat mig då och då genom åren. Orken tar slut. Nu när det sker så försöker jag vara uppmärksam och se vad som håller på att hända innan det är för sent.
Men jag skulle ljuga om jag sa att det är enkelt.
Signalen att ta det lite varsamt med sig själv undviks genom att försöka stå ut lite till. Orka lite mer.
Och plötsligt befinner man sig i en situation när kraften redan tagit slut.
Och hur fyller man på ett lager som redan har tagit slut?
Det är ju naturligtvis olika för alla människor. Unika individer har olika sätt att fylla på sina lager av ny kraft och energi. Hur fyller just du på i dina förråd?
En inte alltför ovanlig känsla som drabbar många när man plötsligt känner behovet av att ta hand om sig själv är skam.
Att erkänna att man behöver ta hand om sig själv ibland kan kännas skamligt, eftersom man som förälder tror att man borde ha all ork i världen att ta hand om sina egna barn. Funktionshindrade eller ej.
Det jag menar är att det inte finns något dåligt eller skamligt i att ta hand om sig själv mellan varven. Tvärtom så är den en förutsättning att kunna vara en fortsatt god förälder till sina barn. Att älska sitt barn är att även kunna älska sig själv.
Jag tror helt enkelt inte att det är möjligt att vara en bra förälder, lika lite som att vara en god partner eller medmänniska utan att någonsin fylla på med ny energi och kraft.
Vi behöver det för att kunna orka igen. Och köra vidare på livets krokiga vägar.
Det som är extra svårt för oss med handikappade barn och ungdomar är att låta oss själva få vara viktigast i våra liv, om än så bara för en liten stund.
För vi ”borde” vara så mycket mer. Vi ”borde” vara tillräckligt starka för att klara av vad som helst, för våra barns skull.
Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är för föräldrar av både utvecklingsstörda och normalstörda att få chans att vila från allt ansvar någon stund. Att få fylla på med energi på det sätt som bäst passar den unika föräldern.
Alla är olika – även föräldrar.
En del behöver socialt umgänge. Andra total ensamhet. Dessutom är behoven olika beroende på var man befinner sig i livet.
Men utan något bränsle alls så stannar ditt fordon. Din kropp säger plötsligt stopp – och då behövs betydligt större insatser än bara en liten stund för sig själv.
Då är det redan för sent med den typen av kraftsamling.
Då behövs starkare redskap.
Under vissa perioder i vårt liv med vår fantastiska prins annorlunda så har behovet av att fylla på kraft varit stort.
Då behövs medmänniskor. Då behövs resurser på fritids, kortis, kollo och avlastning av olika slag.
Då behövs förståelse från omvärlden. Inte föraktfulla blickar och åsikter om att det skulle vara en brist på kärlek eller vilja att ta hand om sitt barn.
Ibland behöver man bara få bryta ihop.
För att därefter samla ihop bitarna och sätta dem på plats igen.
Med ny kraft.
Ny energi.
Och med viljan och orken att möta framtiden med sina annorlunda prinsar och prinsessor.
Det är de värda.
Det är du värd.
Ta hand om dig.
